Foto: Lars Epstein

Muralmålningen på gamla Televerkets gavel vid Fiskargatan i Stockholm fick stor uppmärksamhet när den målades av konstnärsduon Osgemeos;  Otávio och Gustavo Pandolfo från Sao Paulo, i juni i år. Många kom och tittade på när bröderna målade sitt verk från en lyftkran.

Verket är beställt av Stockholm konst – Stockholms stad och ska finnas kvar i fem år. Hittills har inte någon folkstorm rasat emot verket men en av de som bor i huset alldeles mittemot lär ha polisanmält det, enligt en granne.[1]  Muralmålningen får sägas pryda sin

Verity av Damien Hirst

plats väl nära Mosebacke och med den vida utsikten utöver Stockholms inlopp. Det är fullt av olika detaljer: små personer som sitter eller står här och där, en man inuti en väska och en liggande apa alldeles under. Den som jag uppskattar mest är nog den lille mannens knipande tår runt en gammal T-banevagn. Stockholms stad har ändrat sin nolltoleranspolicy ifråga om grafitti och bland annat satt upp ett plank i Tanto där det är fritt att måla. Muralmålningar dyker upp lite här och där.

Att offentlig konst har lättare i en storstadmiljö än i småorter är nog inte en alltför djärv hypotes. 2013 var jag med vänner i Devon i västra England och vi kom till Ilfracombe där den fantastiska Verity av Damian Hirst har rests i den lilla hamnen. Skulpturen är uppseende-väckande; både enormt hög och mycket udda med den halvflådda gravida kvinnan som höjer sitt svärd mot skyn.

Verity (sanning på italienska ) har väckt många starka känslor i Ilfracombe, en liten ort med bara drygt 11 000 invånare. Några har uttryckt att Damien Hirst fått sin vilja igenom bara för att han är en så omsusad konstnär. Verity står på piren där tidvattnet forsar in två gånger om dygnet till år 2022, enligt avtalet mellan Hirst och kommunen. ’Folk håller sakta på att vänja sig vid henne’ stod det i guideboken vi läste.

Man kan fundera på om det är den ’öppna’ gravida magen där ett barn med sin navelsträng syns, som gör verket mer känsloladdat än de vanligen påklädda herrstatyerna med vapen i hand.

Gunilla Zand Zuleta

[1] D.N Sthlm, 2017-06-12, Lars Epstein

Den stirrande familjen som Allan Runefelt skapade efter beställning från Tekniska nämndhuset 1978, satt till år 2003 på Familjebostäders tegelfasad i hörnet Flemminggatatn/ St. Eriksgatan. Ansiktenas tomma stirrande ut i den trafikerade korsningen gav ett dubbelt intryck av trygghet och förbluffad aningslöshet.

Skulpturen som är sammansvetsad av 21 kvm kopparplåt, har karaktären av kärnfamilj,  och ger ett intryck av sårbarhet. Enligt Kerstin Vinterhed i D.N 1979, intresserar sig Runefeldt för barnets övergivenhet, att barnet helt enkelt är utelämnat till sina föräldrar. Men inte bara barnen, föräldrarna kan också ses som utelämnade i sin ansvarsroll. Hur ska en familj hållas samman i någon slags harmoni om föräldrarna är sjuka, olyckliga eller fattiga?

Skulpturen sitter nu i Gubbängens centrum och Familjebostäder fick maka på sig för Västermalmsgallerian och har nu kontor i Farsta och Rinkeby.